Innebandyfrun

TALAR UT

Funderingarna har varit många kring om jag ska publicera det här inlägget eller inte. Jag söker ingen som helst sympati. Jag har fått stöttning av familj, vänner och arbetskamrater. Snart är det över. Förhoppningsvis kan jag hjälpa någon som läser detta.

 

Vi anade oråd när brevet från Karolinska nådde oss för ganska exakt ett år sedan. Mitt cellprov hade granskats och dom ville ha mig tillbaka för ett tredje besök. Ytterligare prover togs och en läkare skulle kontakta mig igen efter 4 veckor. När 6 långa veckor passerat ringde läkaren till slut. Hon meddelade att vi skulle förbereda oss på att ta ut Penny i graviditetsvecka 28. Jag befann mig i Thailand och kände hur jag sjönk genom solstolen jag satt på. En vecka efter hemkomst skulle vi bli föräldrar. Det gick inte en timma på semestern utan att vi tänkte eller pratade om det. Jag höjde snittet på vad som är normalt att googla och om vartannat föll vi ut gråt. Skulle vårt mirakel klara sig, och hur fungerar det på neonatalvårdsavdelningen dit vi skulle komma efteråt var bara två av hemskt många frågor och tankar man bar på. Då vi rest till Phuket tillsammans med våra familjer valde vi att stanna kvar där.

Samma dag som vi kommer hem har jag ett planerat besök hos min barnmorska. Jag var väl förberedd inför detta och skulle berätta hur vår situation såg ut för henne. När vi ska parkera bilen får jag ett samtal från sjukhuset. Eftergranskningar av patologer från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har gjort bedömningen att jag ska få fullfölja min graviditet. En lättnadens suck, glädjetårar och omfamningar. Ett ögonblick jag alltid kommer att minnas.

Det har konstaterats att jag har cancer, på livmodertappen. Cancern är upptäckt i tid har därmed inte spridit sig. Jag ska opereras idag. Bort ska cancern och bort ska en stor klump i magen som vi burit på sedan vi fick beskedet. Fokus har, för min del, legat på Pennys välbefinnande då mitt allmäntillstånd inte påverkats av detta. Men nu är dags för mig att bli frisk. 2014 var ett tufft år för oss, dels på grund av detta. Men även diverse komplikationer till följd av min graviditet.

Jag erkänner motvilligt att jag slängde min första kallelse till cellprovtagning i papperskorgen. Gör för sjutton inte det! Sverige ligger långt före andra länder vad det gäller detta, det måste vi ta vara på!

 

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Jessica

    Hej,
    Usch så sorgligt att läsa, det måste ha varit/är jätte tufft, och det är väldigt strakt av dig att dela med dig av din berättelse i bloggen.
    Det är så många av mina vänner som skitit i cellprov och jag tycker det är super bra att du berättar vikten av det. Och ja, visst kan man ha roligare saker för sig, men det är inte så farligt när man väl är där.

    Jag tycker din blogg är super bra också såklart:)
    Varma kramar / Jessica

    1. innebandyfrun

      Hej! Ja, det har varit supertufft men man reser sig och inser att man är starkare än vad man tror. Min tanke var att ”det händer inte mig.” Jag brukade tänka i de banorna tidigare. Men aldrig sen den dagen. Nu tjatar jag på alla att gå en gång extra! Tack så jättemycket för att du kikar in och lämnar ett avtryck. Kramar till dig!

  2. Ida

    Usch så ledsen jag blir när jag läser det här. Min sambo fick för 7 år sedan reda på att han hade cancer. Testikelcancer. Den var elakartad och hade spridit sig till njure och lunga. Han var då bara 22 år, det ska inte få hända.. Men det gick bra trots allt efter två operationer och massa cellgifter. Han mår idag bra och vi väntar vårt första barn :)

    1. innebandyfrun

      Hej Ida! Det är ett fruktansvärt besked att få, som anhörig också. Jag förstår att det har varit tufft för er alla! Vad skönt att allt gick bra till slut och stort grattis till graviditeten. Lycka till! Kram

  3. Sandra

    Så viktigt att detta lyfts så bra att du skriver om det!! Gjorde mitt första cellprov innan jul och fick vänta i nästan fem veckor på resultatet… började bli orolig att det skulle vara något eftersom det tog sån tid men visade sig att allt var normalt.. PUH. Det var motigt att gå dit men SÅ VÄRT DET! Krya på dig och hoppas allt går bra!

    1. innebandyfrun

      Ja, det är väntan som är jobbigast. Skönt att ditt prov visade normalt och visst är det viktigt att ämnet belyses! Kram på dig

stats