Innebandyfrun

Min graviditet!

Det känns längesen nu. Men jag kommer aldrig att glömma. Den 5 december 2013 visade graviditetstestet två tydliga streck och livet kom att förändras för alltid. Jag anade att så skulle bli utfallet av olika anledningar. Kim skar grönsaker till en tacokväll när jag reagerade på att gurkan doftade mer än vanligt. Dagarna efter kände jag mig illamående på morgnarna. Det visade sig att vi var i graviditetsvecka 5 och lyckan var påtaglig.

Jag hade passerat vecka 7 när jag kände att besvären med illamåendet tilltog och jag tvingades till sjukskrivning. Vid den här tiden så kräktes jag mellan 9 och 11 gånger per dag och jag fick inte behålla så lite som ett glas vatten. Flera gånger fick jag hjälp på sjukhuset med uppvätskning och extra ultraljudskontroller. Snart stod vågen på -12 kilo och jag fick diagnosen hyperemesis gravidarum som innebär allvarligt graviditetsillamående. Här var jag på vippen att ge upp, varje dygn var en kamp! Dessutom hade jag fått beskedet om hur allvarliga mina cellförändringar var. Klådan över hela min kropp, främst runt ögon och på överarmarna gjorde mig galen och höll mig vaken om nätterna. Då kom vändningen.

Jag var i vecka 22 och för första gången kunde jag äta en frukost utan att behöva se densamma i porslinet på toaletten efter en kvart. Min första dusch utan att få svimningskänslor av det varma vattnet på huvudet. Jag minns ögonblicken så väl! Det var en stor seger för mig. Egentligen för alla i min närhet som hjälpt mig att blicka framåt. Oron för att illamåendet skulle komma tillbaka fanns där och hela tiden kunde jag framkalla känslan av hur jag hade mått ett par dagar tidigare. Veckorna gick och jag började så sakteliga att jobba igen. Graviditetsklådan läktes ut av solen i Thailand, för att sedan komma tillbaka, men nu mådde jag ju bra! Det var upplagt för ett bakslag med andra ord.

Sammandragningar. Kanske tog jag mig vatten över huvudet och körde på för hårt i vardagen när jag äntligen kunde stå, gå och för all del göra och uppleva saker igen. Sammandragningarna var smärtsamma och i vecka 33 blev jag återigen sjukskriven och ordinerad vila. För mig var detta tungt. Varför kunde inte jag få vara gravid, frisk och kry på samma gång? Förvärkarna höll i sig resterande graviditetsveckor och slutade inte förrän förlossningen startade. Likaså kände illamåendet att det inte hade jäklats klart med mig utan hälsade på igen vid graviditetens sista 3 veckor.

Om min förlossningsjournal upplevs lång så är mödravårdsjournalen, om möjligt, ännu längre. Hyperemesisen skrämmer mig. Jag löper 70% risk att få det vid nästa graviditet. Detta till trots. Penny var värd alla kräkor, eksem och sammandragningar i världen och jag kan tänka mig både att vara gravid och förlösa igen.

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats